I lördags var vi och fikade hemma hos Nicklas...kändes tungt att han inte var där själv...snacka om att han fattades, men samtidigt får man se det som ett steg i bearbetningen över hans bortgång. Men det var skönt att sitta och prata med Veronica och Steffie. John, Ullis och barnen var oxå där.
Senare på kvällen var Ullis och jag till kyrkogården och tände ljus...känns då fruktansvärt fel och tänka att han ligger där under alla ljus och dekorationer. Vill ju att han ska vara här bland oss...men så blir det ju aldrig mer.
Undrar när det ska sluta göra ont?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar