Då höll jag min son, mitt första barn, i min famn. En krabat på 3,7 kilo som tittade på oss med stora blåa ögon och undrade var han hade hamnat. En liten kille som från första stund tittade på allt som hände runt omkring honom. Mormor och morfar kom och hälsade på när Jimmy bara var 2 timmar gammal, eftersom han är född på en söndag skulle de hem till Stockholm och ville ju självklart se sitt barnbarn innan de åkte hem. Barnmorskan var inte överförtjust i att släppa in besök i förlossningsrummet, men med lite övertalning gick det också bra. Han var som liten en lugn kille som gärna tittade innan han testade något nytt. Han provade sällan förrens han "visste" att han skulle klara det. Han släppte och gick när han var 10 månader men hade innan inte provat att gå själv. Han var inte ett barn som man satt på golvet med och han gick emellan. Nej nej, först när han visste att han kunde släppte han taget. Han var en liten iakttagare som liten, och är i viss mån fortfarande. Han började som 5-åring att spela fotboll och hockey, han tittade på den första träningen, sen visste han hur det gick till! Fotboll spelar han fortfarande, hockeyn la han ner för 3 år sedan. Nu väntar körkort!
GRATTIS MIN ÄLSKADE SON PÅ 18-ÅRS DAGEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar